Hittade en dikt som jag hade skrivit när min absolut första pojkvän gjorde slut.

Denna dikt är skriven 12/3 - 2005

Ett hat som brinner

två ögon som gråter

mitt hjärta du brister

dig jag aldrig förlåter

Du sa att du älskade mig

jag trodde dina ord

du spelade ett spel

har ej fötterna på denna jord

Svart själ med mörka ögon

lika svart som hat och natt

du drog ditt drag

ställde mig i shack matt

Om en kille leker med en och man känner det, då drar mig sig ur innan de har hunnit leka färdigt med en. Oavsett hur mycket man än tycker om och älskar en person är denna person inte värd dina tårar om han/hon inte tänker vara där och torka dom. Men att först få bli upplyft på pedistal med massa lovord och liknande för att sedan trycka ner en på marken och skylla alt på dig, är det värt att kämpa för det förhållandet då? Nej! Jag har gjort det och trodde det skulle bli bättre men fick ändå vita lögner och andra lögner, lovord och sedan tryckas ner. Varför jag inte drog mig ur tidigare var kanske för att jag vägrade inse och vill se gott i alla människor och tro att de älskar en lika mycket som även vill kämpa lika hårt för förhållandet. Nu känns hela förhållandet som en lögn, även om man hade väldigt bra tider och stunder men det hjälpte inte. Kanske är det du som behöver visa att du är vuxen och låta din familj veta det så du får ett eget liv där du kan börja starta en framtid med en annan person. Tydligen går det inte för då går familjen mot en, men jag tror att det förhållandet de har i sin familj är skadligt för dem, även om de inte inser det.

Dessa ord säger jag till mig själv varje dag: Jag är stark! För det är precis vad jag är och vad jag har blivit tack vare alla "paddor" man har dejtat, haft förhållande med. 

Skriv gärna en kommentar om min dikt :) Kommer fler då och då :)